|
Det har stått en Ek vid A:s tomt vid Lillhagen. Den lär har blivit över 800 år men en del säger att den bara blev ca 500 år. Vem som har rätt förtäljer inte historien. Att den var stor, mäktig och grann finns det dock levande bevis på.
1993, i en storm, föll den ner av hög ålder.
Hur Eken planterades för över 500 år sedan vet ingen men där trädet har stått växte det upp en ståtlig herremansgård som gavs namnet Haugakelda efter platsen. Byggherren hette Hans Frensen och var lagman. Hans familj och släkt bebodde gården fram till den för norskt folk så bittra dagen, då Bohuslän blev svenskt land.
Hövitsmannen på Bohus Fästning Börje Nilsson Drakenberg blev den förste svensken som ägde och bebodde gården dit eken hörde. Han fick säterifrihet för sin gård och försvenskade dess namn till Hökälla. Ryktet om Hökälla säteris skönhet spreds vida omkring.
Det finns många historier om Hökälla och dess ekar. En av dessa historier säger att Konungens befallningsman vill fälla dessa väldiga ekar och låta dem bli byggnadsmaterial åt den svenska flottan. Men den mäktiga frun på Sundby – Margaretha Hvidtfeldt räddade träden genom att kontakta själve konungen direkt och få honom att upphäva beslutet om avverkning.
|
|
 |
Under ett par årtionden kring sekelskiftet 1600/1700 beboddes Hökälla Säteri av den berömda släkten Ascheberg. När överstelöjtnant Gustav Adolf von Ascheberg den 13 augusti 1691 gifte sig med grevinnan Beata Torstensson åts bröllopsmiddag under den gamla ekens imponerande krona. Det var då eken fick sitt namn ”Den Aschebergska Eken” som den kallades tills den föll till marken 1993.
Hela 1700-talet kom och gick och så gjorde även 1800-talet. Den gamla eken grönskade i fred och ro. År 1928 började man bygga ett stort sjukhus på Hökälla säteris marker. De gamla mangårdsbyggnaderna revs och gav plats åt för den tiden moderna bostäder åt sjukhusets läkare.
Så försvann Hökälla säteri efter nästan 400 års existens. Kvar blev bara ett par gamla ekonomibyggnader och den väldiga eken.
På ålderns höst började ekens bark försvinna och stort intresse för att rädda eken fanns bland allmänheten och de som arbeta på sjukhuset. En utredning tillsattes för att utröna vad man kunde göra för att rädda eken. Tyvärr fick de aldrig klart med vad man skulle göra - eken föll av egen kraft.
Texter är hämtade från Britta E Magnusson.